Mark Isitt är arkitekturkritikern som blev folklig genom att visa upp Sveriges mest spektakulära husbyggen i TV4. Själv har han dock aldrig byggt något, och lär inte heller göra det. Han lever nämligen redan sitt drömliv – i en gammal lägenhet i Köpenhamn.
Text: Magnus Carlsson
Foto: Nicke Johansson
“Visst tar det resurser att bygga nytt, men samtidigt ska man veta att den här typen av hus är hållbara och gjorda för att kunna stå under en lång, lång tid”MARK ISITT - Journalist och Programledare
Har man sett TV4:s succéprogram Grand Designs Sverige är det lätt att i sitt inre snickra ihop en fördomsprofil över den energiske och ständigt slipsprydde programledaren Mark Isitt. I programmet följer Mark mer eller mindre excentriska husbyggare när de försöker att förverkliga sina visioner om det perfekta hemmet, och delar rappt med sig av sina åsikter om panoramautsikter, infinitypooler höga taknockar. Tittaren slås snabbt av att Mark Isitt älskar storslagen arkitektur och spännande byggnationer, men på ett privat plan visar det sig att han faktiskt är helt ointresserad av att bygga och renovera. Efter att ha vuxit upp i en villa på Marstrand utanför Göteborg, och därefter bott i Sveriges första radhus i Gamla Enskede, är Mark Isitt sedan en tid tillbaka bosatt i en femma i Danmarks svar på Gamla Stan; Indre by i Köpenhamn.
Älskar stadslivet
Här bor han ett par minuter från Nørreport station, som med 150 000 passagerare per dygn är en av Nordens mest trafikerade tåg- och tunnelbanestationer. Runt hörnet från lägenheten ligger Frederiksborggade där 4 000 personer varje timme skyndar fram mellan butiker, restauranger och barer, och det är just där – mitt i det levande myllret – som Mark Isitt trivs allra bäst.
– Jag har en otrolig livskärlek till Köpenhamn. Det finns så mycket som är bra här. Det finns ett förhållningssätt som nästan alltid är präglat av leklust vilket blir en stark kontrast till det rationella Sverige. Att Mark Isitt bosatt sig i Köpenhamn har huvudsakligen två olika förklaringar. Den ena är att han har en dansk fru, den andra att han älskar det danska stadslivet och sättet man lever på i Danmark.
– Man nyttjar staden på ett helt annat sätt här. I Sverige har man gett upp på staden, man ser mest på staden som att den är till för att serva människor och glömmer helt stadens rekreationella kraft. Men i Köpenhamn är staden själva anledningen till att man bor här. Man älskar staden och livet den för med sig. Det är fantastiskt att bo i Köpenhamn.
Oväntad karriär
Att Mark Isitts livsgärning skulle vara förknippad med arkitektur är långt ifrån logiskt. Som barn fick han visserligen besöka en och annan vacker byggnad tillsammans med sina akademiskt skolade föräldrar, men själv var han helt ointresserad av skolans värld. Efter att ha gått om ett år på gymnasiet tog han studenten, och att plugga vidare var inte det som stod högst i kurs.
– Till slut lyckades jag fuska till mig en etta i matte på gymnasiet. På riktigt alltså. Jag var så totalt ointresserad av skolan. Det där är kanske min stora svaghet. Jag vet alltid vad jag gillar, det känner jag direkt. Men jag vet också vad jag ogillar, och då blir jag snabb med att fatta mitt beslut. Jag är inte alltid så nyanserad. En sak som Mark Isitt däremot alltid har gillat är Tintin, och efter gymnasiet kände Mark att han ville göra som Tintin – han ville bli journalist. Han lyckades övertala gratistidskriften City Nytt om att få ett frilansuppdrag, och snart skickades han till golfklubben Öijared utanför Göteborg för att intervjua en ung, lovande arkitekt som precis vunnit Sveriges finaste arkitekturpris. Arkitekten hette Gert Wingårdh, och kom att bli Mark Isitts språngbräda in i en värld full av arkitektur.
– Jag fick snabbt upp ögonen för arkitekturen, inte minst ur en journalistisk synvinkel. Arkitektur är något vi alla tar del av varje dag, så varför skrivs det inte om arkitektur på samma sätt som det alltid skrivits om film och musik? Jag kände att arkitektur var en konstform som var värd att tas på samma allvar, och gick i gång på den journalistiska utmaningen i att skriva om hus för en bred publik, utan att för den skull skriva arkitekterna på näsan.
Älskad programledare
Intervjun med Gert Wingårdh gjorde Mark i slutet av 80-talet, och sedan dess har han varit en av Sveriges mest ansedda och anlitade arkitekturskribenter. På senare år har han också kopplat grepp om etermedierna, först som programledare för P1-programmet Stadsinspektionen och sidekick i SVTprogrammet Hemma hos arkitekten, för att slutligen få sitt stora folkliga genombrott i TV4-programmet Grand Designs Sverige.
– Jag är väldigt road av den ständiga problemunderställningen som finns inom arkitektur. Visst kan man bo i en låda med väggar och tak och vara lycklig, det fyller våra grundläggande behov. Men jag är jätteroad av den estetiska biten, modet att bygga något som bryter mallen. Och det får man verkligen säga att de gör med husen vi besöker i Grand Designs. Det är det som är så himla roligt. I samhällsdebatten talas det ibland om att det renoveras för mycket, och att jakten på våra drömhem sker på bekostnad av planeten. Extra påtagligt blir det i tv-produktioner som Grand Designs, där husen ofta är väl tilltagna både i storlek och materialval, och att de därmed kommer med stor klimatpåverkan.
– Det där är en svår fråga, säger Mark. Visst tar det resurser att bygga nytt, men samtidigt ska man veta att den här typen av hus är hållbara och gjorda för att kunna stå under en lång, lång tid. Så jag tror att om man drar ut kalkylen och ser på CO2- utsläppen under hela husens livstid, då blir det kanske inte så förfärligt ändå. Sedan kan man absolut ifrågasätta storleken ibland, tar husen kanske onödigt mycket yta i anspråk?
Expert på designklassiker
Själv är Mark Isitt ett bra exempel på att ett drömboende på intet vis behöver vara ett stort, lyxigt nybygge. Hans egen lägenhet på 119 kvadrat byggdes 1831 och har ett litet kök och ett ännu mindre badrum. Däremot har lägenheten fortfarande kvar många gamla originaldetaljer som skulle få vilken byggnadsvårdsintresserad inredare som helst att humma av välbehag. Det rimmar också väl med Marks egna byggambitioner, som är att betrakta som obefintliga.
– Jag har aldrig byggt om något i hela mitt liv, det är inget som direkt har intresserat mig. När jag har semester vill jag inte vara hemma och bygga, då vill jag ut och resa och se spännande platser.
Inredningen av Mark Isitts lägenhet kan sammanfattas som elegant, skandinavisk och medveten. Väggarna har Mark och hans fru målat i dova nyanser i ett försök att efterlikna den danske sekelskifteskonstnären Vilhelm Hammershøi, matbordet är ritat av vännerna Gert och Karin Wingårdh och resten av möblemanget är huvudsakligen en blandning av svenska, danska och finska designklassiker som Mark fyndat begagnat.
– Mitt allra bästa fynd gjorde jag faktiskt när vi precis hade flyttat till Danmark. Jag hade länge spanat efter min drömfåtölj, Karuselli, formgiven av finske Yrjö Kukkapuro och många gånger utsett till världens skönaste fåtölj, berättar Mark.
– Plötsligt hittade jag den på danska motsvarigheten till Tradera. Jag åkte ut till lite gangsteraktigt område på Nørrebro och togs emot av en skallig bodybuilder, som kanske inte såg ut att ha finsk design som största intresse. Det är nog min absoluta favoritmöbel.
Namn: Mark Isitt
Ålder: 56
Bor: Lägenhet i Indre By, Köpenhamn
Familj: Fru och två barn
Aktuell: Sänder en tredje säsong av ”Grand Designs Sverige”, samt det nya programmet ”Årets Hus” på TV4 i höst
”Helt klart en favorit. Rent estetiskt är det fenomenalt. Formen på huset knyter an till granarna och formen av ett tält. Det unika taket i falsad aluminiumplåt blev också speciellt. Det var väldigt svårt att få till men oj, så bra det blev!”
”Jag gillade verkligen hur det fanns en så tydlig struktur i huset. Mot norr fanns den slutna, privata delen med små sovrum och små fönster. Men så fanns också den andra delen av huset, med öppet upp till nock och en gränslös övergång mellan ute och inne. Det blev väldigt fint.”
”I Sverige ritar arkitekten huset, sen lämnar de ifrån sig ritningarna och går vidare. Men i Danmark går all kontakt via arkitekten under hela processen. Det är två helt olika byggkulturer, men jag tror att danskarna tänker rätt. Det är bara i dialogen som en riktigt god idé kan uppstå.”
”När jag tänker på elinstallationer tänker jag att det är sådant där som bara ska finnas där. Det ska funka, men också vara osynligt. Och det är inte enkelt, men den som lyckas uppnå det gör något fantastiskt. Det borde finnas en tydligare yrkesstolthet inom kåren tycker jag.”
”Jag tycker att jag har mitt drömboende just nu. Men jag säger inte att jag kommer att bo här för alltid. Har man en gång bytt land tror jag inte man drar sig för att göra det igen. Jag har rötter i England, och visst vore det kul att testa att bo där. Jag skulle kunna känna mig hemma var som helst.”
”Jag tycker att jag har mitt drömboende just nu. Men jag säger inte att jag kommer att bo här för alltid. Har man en gång bytt land tror jag inte man drar sig för att göra det igen. Jag har rötter i England, och visst vore det kul att testa att bo där. Jag skulle kunna känna mig hemma var som helst.”
”Det är ju mycket lådor och lador, och väldigt mycket trä. Det ska nästan vara flisigt, kännas som en bastu eller att Carl Larsson bor där för att arkitekten ska vara riktigt nöjd.”
”Alla andra som gör det jag gör är ju utbildade arkitekter, medan jag är en dilettant med en hel del vassa åsikter. Det finns en idé om att man ska vara på ett visst sätt i den här kåren, som jag inte alltid uppfyllt. Men det har också gjort att jag kan förhålla mig okritiskt till de flesta, och jag tror att jag ändå är omtyckt i branschen. ”
”Jag älskar den här lägenheten. Jag uppskattar att den har rum i fil och att man kan sitta i vardagsrummet och se genom hela lägenheten. Många skulle kanske reagera på att vår lägenhet inte har balkong, vilket alla verkar vilja ha. Men jag är ärligt talat jätteglad att vi inte har balkong. Det gör att vi i stället för att äta middag på balkongen tar med maten till parken Kungens Have som ligger runt hörnet, och äter den där. Det är helt fantastiskt och ett självklart sätt att nyttja staden på, som vi är dåliga på i Sverige”.